Övertaggad!

Första träningen tillsammans med Annelie och jyckar igen.
Nu är vår träningen påbörjad, känns det som, även om vi fortfarande bara går in och gör i banan och inte kör några detaljer ännu. För mig och Kalle handlar det fortfarande om att han måste bli av med sin övertaggade attityd och det är enklast att han får gå av sig denna.

Jag ser att han fortfarande inte har muskelmassan till allt och även om han fick hoppa mer idag så märks det att han inte har kraften till att kunna arbeta med de mer explosiva musklerna.
Så vi kommer att öka kraften i de långsamma musklerna först ytterligare ett tag och då han har sämre rörlighet höger bak, så fortsätter vi också att jobba på att han måste kunna bli mer liksidig bak. Han lyfter inte högra bakbenet så mycket i steget, och är inte lika rörlig utåt vid svängarna åt höger.

Dagens bana...

Dagens plan var precis som i förra veckan att bara köra, låta Kalle gå ner i varv, hitta fokus och kolla av hur lång tid det tar innan så sker. Samt att se när han går upp och blir tjatig om att det minsann behövs en påfyllnad i form av lön.

Precis som i förra veckan piper han en del och framför allt vid inkallningen kommer där ett startskall. Han låg då också på en del och hamnade där, för långt fram. Men jag valde även idag att ignorera och istället hjälpa honom med stödord som påminnelse om var han behövde befinna sig.

Kalle var bra med på noterna och fokuserad på uppgifterna. Eftersom han har svårt för utåt svängar till höger i moment 312 så flöt han ut en del, men som sagt jag vet ju varför.

När vi sedan kom till frestelsen, så var orken lite sämre. Men på Kalle blir det inte att han går i släp utan då börjar han istället ta egna beslut i att han tror att han vet var vi ska gå. Lite hjälp på traven, så fick han fokus igen. Så momentet att skicka till kon, blev riktigt bra.

Nästa ställe i banan där han kom i mer ljud och igen tyckte att han behövde lite påfyllning av "gottet i fickan", utan att få det, kom efter hindermomentet 310. Då blev han på nytt lite övertaggad. Så när vi kom ner till 127 "Tysksvängen", så tog han saken i egna tassar igen och fick för sig att han visste vad som skulle göras. Efter att jag bara stannat i steget och upprepat kommandot tillsammans med handtecknet så sansade han sig och gick rätt.

Lite för mycket hopp och skutt i spiralen, så jag fick ge hjälpkommandon även där.

Jag vill fokusera på att det finns ett flyt och att han har rätt attityd till arbete, samt att han kan bärga sig och vänta in mina önskningar om vad som ska utföras.
Så det som sker i banan, det sker. Jag vet att han kan och hans lust att göra är så himla stor alltid när vi startar upp arbete. Vilket såklart är toppen. Därför gör jag inte heller någon stor affär av det som sker. Han kommer snart in i allt igen och då försvinner det som nu sker i banan automatiskt. Vi går in och "bara gör", helt enkelt.

I honnören körde vi idag först, liggande på höger sida och stående framför efter andra rundan.

Under den andra starten så ville inte mitt knä riktigt hänga med och jag blev liksom lite fast i steget. Men då hade Kalle bättre attityd och förväntan var visserligen mer än vad som behövs men mer under kontroll. Sen behövs det inte mer än att göra en gång förrän han tror sig veta vad som ska hända, så då förändrade jag frontmomentet och även sista hindrets utförande.

I det stora hela, så är jag nöjd med hur han har förbättrat sin ork på en vecka. Det kommer inte att bli att vi snöar in på någon detaljträning än. Utan bara "gå in och gör", så det blir en vana. Allt sitter väldigt bra, trots allt i utförandet och viktigast är att hans kropp fungerar optimalt innan precisionen sätts.

Fram till nästa träning med bana så kommer vi att konditionsträna vidare, för att stärka de långsamma musklerna. Lite intervallträning i skritten, kommer att läggas in. Även att jobba på att få hans högersida och då framför allt bakbenet på den sidan att bättre orka.
Sen får vi väl se när rundheten i snurrar och vändningar kan förbättras och de lite snabbare musklerna också kan tränas. Fast jag tror att det kommer av sig själv med muskelkraften.

Vi tar en ska i taget, så vi skyndar långsamt. Jag vill ju att Kalle ska hålla och inte få några andra problem.

Lite bus fick det också bli med tjejerna. Då kunde jag också se hur mycket som har hänt konditionsmässigt, på bara en vecka. Det är härligt när man kan se framstegen.