ToppTre-kullen 5 år



Idag hoppas jag att både Thea Toppklass och Thorsten Toppskott "Gösta", blir ordentligt firade på sitt 5-års jubileum! Härliga promenader och ett och annat gott, så klart! Kram på er!

Änglahunden Thyra Toppsnäcka har det säkert otroligt livat tillsammans med sina släktingar på andra sidan!

Verkligen en prövning för Kalle...

...att ha kört 5 tävlingar på 4 veckor!

Mästarklass A: Team Kallerina - Nina / Ebba - Lena / Viggo

De två sista tävlingarna kördes på Kristianstads BK och var en dubbeltävling.
Vädret var till vår fördel på förmiddagen och det var precis den temperaturen i luften som Kalle gillar. Dessutom kändes det under vår första runda nästan som förr, innan han blev sjuk! Han var otroligt glad och nästan med så mycket energi som tidigare.
Jytte Sigsgard dömde och det var toppen att få känna igen sin hund igen. Resultatet blev 99 poäng och Helhetsintrycket; Super Super Snyggt! Härligt att se Kalle igen! 1 placering!

Men säg den lycka som varar för evigt...
På eftermiddagen kom dels solen fram och då var han inte heller riktigt samma Kalle.
Jag ser jättetydligt när han kommer in i ett vad jag kallar för lågvatten. Andhämtningen går ner, blir långsammare och han pustar, ögonen blir halvöppna och när han tittar så är det precis som om han inte ändå riktigt ser, gnället kommer och hans oro ökar.
Det var en kämpig runda. Inte bara för mig som behövde starta om honom mellan nästan varje moment och även vid alla moment också. Utan säkert också för Kalle som ändå skulle hänga med på alla dessa turer. Han kämpade på och de som inte är vana vid och känner oss ser så klart inte allt detta som pågår. För trots allt så hinner jag oftast se när jag behöver starta om honom och resultatmässigt så har det inte synts än.
Domare var Ingrid Dahlqvist och det höll till 98 poäng. Helhetsintryck; Mycket bra team! Mjuk och fin hantering! 1 placering!

Har faktiskt liksom lite granna tappat sugen faktiskt. Dels av oron för Kalle, men också att det liksom inte känns så kul och värt allt jobb längre.

Hans ork och lust även hemma till att vara alert är också inte heller densamma. Han känns liksom inte så sugen utan ser ofta ut som om han knappt vill följa med. Ibland ser han ut som om jag tänkte utsätta honom för värsta tortyren när jag frågar om han ska följa med. Samtidigt har han såklart ljusglimtar i allt och våra träningar är inte helt urusla utan det är bara känslan som liksom fattas... den där teamkänslan och riktiga glädjen som alltid funnits.

Försöker hitta en balans i detta nuet och vår träning, för att försöka fortsätta ha den kvalitén som jag vet bor i oss. Nu har jag ju dessutom bara Kalle, så jag har så klart hur mycket tid att fokusera på eventuella symptomer. Massor av gånger om dagen tänker jag på och försöker analysera hans status. Kanske inte så konstigt eftersom hans insjuknande alltid kommer så fort och det går väldigt snabbt från att han insjuknar till att han är riktigt mycket påverkad.
Jag gillar de flesta djur och tycker att naturen med alla dessa djur är fantastisk, men fästingen hade jag gärna sluppit ha någon bekantskap med. Själv har jag också haft ett antal och även behandlats.

Trots allt ska jag försöka hitta denna balans och få till bra kvalité i vår träning fram till SM i Eskilstuna. Får Kalle vara frisk och vi kan uppbringa lite glädje i det vi gör så kör vi så gott vi kan. Förra året, sa jag, efter att vi kunde komma tillbaka att det var en glädje att kunna starta i Sundsvall. Kom vi till finalen så var det en bonus och att då dessutom få bli placerad efter även en utslagsbana... det blev ett stjärnregn!! Så kändes det verkligen också. Förstår inte hur vi klarade detta i denna mördande konkurrans.

I år har vi kvalat in på 497 poäng även om inte Kristianstadstävlingen ännu är registrerad på kvallistan
(2 x 100 + 3 x 99). Ser fram emot att träffa alla igen och även göra lite nya bekantskaper, så klart.

Tävling på Söderåsens BK

För första gången på länge, så var jag faktiskt bekymrad för min Kalle. Skulle han hålla ihop, fungera, svara rätt eller ...
Efter denna märkliga träningsvecka, där vi haft sådana missar och felsvar som aldrig den! Hur han har varit låg och trött. Inte känts som om han över huvud taget velat jobba alls, så är det ett under att det ändå gick så bra idag! Även när jag ser på bilderna, så ser han trött ut! Min lilla plutt!


Jag & Kalle, 99 p. Gun & Stumpan 100 p. Annelie & Bella 94 p.
Grattis! Bra jobbat tjejer!

Kalle har fått flera beteendeförändringar, helt klart, sedan han insjuknade i anaplasma förra sommaren och nu verkar han vara inne i en riktigt låg period trots att han inte uppvisar några sjukdomstecken som går att mäta. Tankarna går därför väldigt mycket runt i mitt huvud... Tex;
I bilen gråter han numera och kan inte koppla av ett dugg medan vi åker.
Väldigt stressad i många situationer och det känns inte längre som bara förväntansstress.
Tröttare både i huvudet och då även allmänt, när vi jobbar.
Väldigt mycket ljud och prat.
Låsningar i träningsmoment då han helt plötsligt inte tror att han kan röra sig alls... liksom fastfrusen...
Kalle "stänger av", i sitt huvud.
Ser ut ibland som om han tror att jag tänker "mörda" honom och får då väldigt låg profil.
Sovit mer och mycket hårdare.
Flåsar och gnäller, utan anledning mm.

Idag hade vi en hel del stress i bilen till tävlingsplatsen och han hade även det jobbigt när vi kom fram. Ofta har vi bara kunnat sätta oss ner och då har han tidigare stressat av, men idag fungerade inte detta utan jag testade att nästan lite kravlöst, bara få honom att göra något. Just idag fungerade detta bra. Han slappnade av och fokuserade på uppgifterna jag gav honom. Tog det väldigt lugnt och körde inte mycket alls utan bara lite kontakt och lekövningar.

I banan så märkte jag efter ett par moment att hans hjärna stängde ner sig i korta stunder, men jag kunde knäppa på honom snabbt igen. Ända tills vi var på moment 15 (301 - lämna 1 steg, kalla in) då gjorde han momentet, men när jag ber honom fortsätta tillsammans med mig till nästa moment sitter han kvar! Såg lite borta ut! Fick be honom igen och vi fick med all rätt ett avdrag. Då var verkligen hans hjärna i ett pausläge! Märkte också i honnören som var att ligga på höger sida, att han var helt slut! Ögonen kisade och han som brukar kika upp på mig då och då, såg verkligen inte upp en endaste gång under hela tiden vi var i denna. Tror han skulle kunnat ligga stilla där i många minuter till!
Helhetsintryck; Fin kontakt. Snyggt jobbat!

Stannade för en promenad i A3-skogen på vägen hem, men insåg efter ett par hundra meter att Kalle inte ville gå så himla mycket... tungan hängde som en lång slips, han flåsade, kändes sliten, så vi lastade igen och fortsatte hemåt.

Han följer så klart med mig när jag lämnar rummet och vill absolut vara tillsammans med mig, men han är såååå trött nu! Han höjer huvudet, ser upp, men ändå inte, liksom.

Just nu fokuserar vi bara för dagen. Vet att det kanske rätt som det är, faktiskt dags för en medicinering igen! Försöker mentalt förbereda mig om att det kommer att se ut på detta sätt framöver och att det när som helst kan ta en ände med att var på topp! Men inget av detta är alls viktigt. Viktigast är att Kalle kan klara vardagen på ett bra sätt.

Tack alla fina medtävlare och Söderåsens arrangörer, för all medkänsla, era frågor om hur Kalle mår och alla glada tillrop för oss. Det värmer! Ni är guld värda!