SM-Vecka och semester

Så var den då här... så kallade, "sommar"-semestern som avslutades med vårt 4:e SM i Rallylydnad!

INVIGNING AV FINALEN
Foto: Anders Lindahl

Underbart är kort... men vilken avslutning...

Diplom & medaljutdelning av huvuddomaren Birgitta Elgh
GRATTIS   1:a Sandra Bauer/Jade  2:a; Kristin Svee /Moira

LYCKA!!!
Foto: Tove Brandt

Älskade lille kompis, som gjorde detta möjligt även i år! Otroligt stolt och glad för att vi fick chans till att för tredje året i rad stå på prispallen. Det trodde jag aldrig efter all oro som jag känner för min lille vän. Sa förra året att vi alla redan var vinnare som tog oss till SM, och att det var en bonus om vi kom till final. Så även i år. Skulle vi dessutom landa på prispallen blev det ett stjärnregn... och minsann... det blev det, igen!! Men även utan pallplats så hade det varit LYCKA, för tänk... Kalle stängde inte ner i hjärnan, någon gång alls under helgens tävlingar!!! DET ÄR DEN BÄSTA VINSTEN AV ALLA!
Tänk att vi kunde och att vi gjorde det igen! Trots en haltande matte som inte riktigt kunde le som hon brukar, för att det gällde att hålla tungan rätt i mun och foten så stadig som möjligt. Tillsammans med en kortbent liten grå vätte, en liten svensk gårds/vallhund som inte alltid håller ihop i sitt lilla söta huvud längre, efter han fick anaplasman förra året. Mitt hjärtat tar helt klart små extra skutt, när jag tänker på det.

Domarna som stod i allt ifrån stekande sol, molnigt, duggregn, till ösregn och blåst var:
Carola Hag, Cristina Lundgren, Mona Bratt och Barbro Langefors. Bra jobbat!
Att använda fyra domare på SM tycker jag är alldeles utmärkt! Hoppas det blir så även framöver.

Liten stilstudie av Kalle, från finalen. Tack, Tove Brandt, för lånet av de fina fotografierna!

Tyvärr drog jag upp skadan i min vänsterfot igen, när jag stukade den under fredagens träning på travbanan. Så jag blev inte precis stormförtjust över tempot vi började med i kvalbanan. Men det var bara att göra så gott jag kunde.

Till slut blev det bestämt att 94,8 poäng skulle jag ha.
Det innebar en delad 6 plats.

Som goda karameller suger jag i mig utav helhetsintrycken från kvaldagen;
"Glad hund med härlig utstrålning"
"Lycka till! Hoppas vi ses imorgon!"
"Härligt ekipage"

Lite "snällare" bana för min fot på finalen ...

97,5 poäng blev det och då slutade vi på 192,3 poäng

Ännu fler goda karameller av helhetsintryck, från finaldagen;
"Det har varit en ära att följa er de här två dagarna. Lycka till"
"Du får det att se enkelt ut. Imponerande!"
"Väldigt fint utfört."

Brukar alltid tycka att mingel och hundsnack är liksom grädden på moset under sådana här evenemang, men kände att i år behövde jag se till att Kalle verkligen inte blev trött i sitt huvud. Att han höll sig i balans på alla sätt. Så det blev mycket tid ensamma, både på tävlingsplatsen och på campingen.

En hel del blandade känslor inför detta SM har det också varit eftersom det inte funnits inspiration för träning varken hos mig eller Kalle. Inte innan i år, eller framför allt efter Simrishamnstävlingen sista helgen i juni. Kalle har bara fått några moment i veckan ute på tomten eller på vår gata. Istället har jag har ägnat mig åt att försöka hålla min "planering" för trädgården. Något måste man trösta sig med...
Kalle har inte haft lust med knappt några promenader heller och jag har inte heller tyckt att han måste, ifall han inte vill eller orkar.
Först under torsdagen i SM-veckan gick vi en bana som Helene och jag skramlade fram. På fredagsmorgonen slängde jag ut 33 moment ur kortleken och körde dessa.
Har aldrig i mitt hundtränarliv gjort så lite med Kalle eller förberett oss på så uselt sätt inför en tävling.
Otroligt att Kalle ändå fixar det han gör. För egen del så märktes det att jag inte tränat att gå i bana så mycket. Jag kände att det fick bli att snabbt komma i form.

Har tänkt och känt efter årets sju tävlingar att vi kanske skulle lägga tävlandet på hyllan, fastän det är superkul att åka på tävling för att kolla om vi kan och har en bra kommunikation. Men det är inte superkul när vännen inte riktigt ser lycklig ut och ifrågasätter om vi verkligen ska göra något alls... tja... då funderar man på vad man håller på med och om det är det är så himla viktigt...
Så har det nämligen varit sedan han var sjuk igen i vintras. Det går runt i mitt huvud och jag funderar på hur han verkligen mår, fast det inte är så att han är mätbart sjuk.
Ska och kan jag köra lite tävlingar då och då, trots att vi inte är i bästa form, eller ska vi bara vara vanliga hundägare... så trist det låter...
Kalle har ju bra dagar och stunder också, där han uppenbarligen både orkar och kan. Det vet jag. Så var det ju nu under denna helg. Men det tar oerhört mycket energi, när jag oroar mig för om det är en hel lågvattendag, eller bara varar en förmiddag / eftermiddag, eller i bästa fall är nästan som förr.

Mål, är ju något som driver mig och utan tävlingsmål eller utmaningar är det ganska onödigt att träna, känner jag.

Har nu två tävlingar gjorda till 2016 års SM kval. 100 + 94 poäng som vi gjorde bara för att öva lite inför årets SM. Tror jag kommit fram till på resan hem från Sundbyholm, att vi eventuellt kanske startar på lite tävlingar ibland då jag hoppas och tror att Kalle mår bra. Fortsätter lyssna på min magkänsla vad gäller hans träning och tävlande. Lyckas vi då än en gång ta oss till SM, om vi får ha hälsan, så puttrar vi fram i vår takt.

Det är alltid lika kul att träffa och se mina duktiga medtävlare jobba i banan med sina jyckar, både bekanta sedan 4 år tillbaka men också de nytillkomna.

Tackar ödmjukast mina vänner, för allt stöd inför, men också under tävlingsdagarna. Alla tum hållningarna och hurraropen som nått ända till Sundbyholm. Alla lyckönskningar, fina och underbara ord som sagts om oss och våran prestation. De värmer gott i hjärtat. Tack alla snälla medtävlare, domare mfl.

När vi kom hem igår kväll fick jag en överraskning, för då stod denna present från Stina, och väntade. Jag blev så överraskad och jätteglad. Stort tack igen, min fina vän!