tisdag 16 februari 2016

SEUCH LP I II III LPELIT SELCH RLDN RLDM LILL-TEGENS KARL-ALFRED

T  E  A M   K A L L E R I N A, finns inte mer.
Kalle - min bästa vän, livskamrat och läromästare har nu också fått bli en starkt lysande stjärna på himlavalvet. Kvar i hjärtat, bor många minnen, från alla våra år tillsammans!

Med stolthet, kan jag blicka tillbaka i vår klippbok, från olika reportage om oss. Även titta i de olika album, som innehåller mängder med bilder. Jag kan också, så småningom, även se på alla filmer från våra olika tävlingar!
Så otroligt många härliga minnen, skratt och glada upplevelser jag fått sedan Kalle föddes. Det är en stor ynnest att ha fått uppleva den kärleken och kommunikationen som vi hade tillsammans. Vi två, var verkligen ett.
Kalle föddes den 21 december 2005, i Nanna´s första kull, här i Bjärlöv – Seriefigurskullen! Det var också den första kullen som föddes efter flytten till Bjärlöv.
Planen var att behålla en tik, men när valp nummer 5 föddes, blev jag så störtförälskad i denna valp. Jag är så glad för det, för annars hade jag kanske inte fått uppleva allt jag nu lärt mig tillsammans med Kalle!
Kalle, utvecklades mycket fint exteriört och blev även en mentalt, väldigt stabil hane. Flertalet cert blev det, innan han hade åldern inne för att få bli SEUCH!
Bästa utställningsminnet, är då han vann Ökl. hanar (av 99 hanar) och blev BIM på Circuiten under Världsutställningen 2008. Som detta år, gick av stapeln i Sverige!

Tillsammans tog vi diplom i alla lydnadsklasserna med både ett LP I och II, 2007.
Vi skyndade långsamt, tränade noga och följde vår plan. Planen höll och vårt LP III blev klart 2008.
Målet sattes upp och verkställdes även 2009 när Kalle fick titlarna, LP ELIT och SELCH. 2009, blev vi även uppflyttade till LKL spår.
Under åren har det också blivit ett flertal Domarens Pris, i lydnad, på de klubbar som delade ut ett sådant!
Dessa resultat gjorde också det möjligt för mig att få hundförarmärket i både brons, silver och guld. En bra belöning för allt som jag lärde mig.
Jag vill rikta ett STORT TACK, till min klubb GB-BK, för att ni bevakade dessa framgångar och gladde mig med dessa bevis på vad vi lyckats med.
I november 2011 startade vi vår rallylydnadskarriär. Vi fick maxpoäng i alla klasserna och var snabbt uppe i Mästarklass. Så snabbt, att vi på våra få tävlingar också hann med Sveriges första SM 2012. Vem vet hur det gått om inte min hjärna fått en blackout, det året. Kalle skötte sig helt fantastiskt!
Med sina fina resultat blev Kalle, också Årets Rallylydnadshund, 2012.
Trots att vi inte har haft så många starter per år, vare sig när det gäller lydnad eller rallylydnad så är jag väldigt stolt över att vi ändå har gjort så bra ifrån oss.

Tack snälla, Linda Jönsson, som tog denna bild från vårt kämpiga SM kval. Ingen kan se på denna bild att Kalle försökte klia sig i örat och gick och skakade på huvudet hela tiden. Hur bekymrad jag var och som jag fick anstränga mig för att kunna fokusera på arbetet. Slutresultatet blev ändå gott med en SM vinst, 2013.
Därför fick den inspirera mig då vi åkte både till SM;et i Sundsvall 2014, men också till SM;et på Sundbyholms travbana 2015.
2014, behövde jag verkligen hitta känslan igen av att kunna klara av allt, efter att Kalle blev svårt sjuk i anaplasma, under våren. Trodde knappt att vi skulle kunna bli redo för något SM. Ännu mindre bli placerad efter de fysiska och psykiska besvär han fått!

Vintern som kom, kostade på, då Kalle blev sjuk igen. Men trots minimalt med träning kunde vi ännu en gång, komma ifatt! Fantastiska Kalle!
Vi, hamnade båda dessa år på en 3;e placering! Kul, hade vi och inte det minsta nervösa var vi!

Under våra tävlingsår mellan 2007-2015, i både lydnad och rallylydnad, har vi fått stå många gånger på prispallen! Massor av härliga människor har vi delat vår glädje tillsammans med och också lärt känna, under vår resa.
Många gånger har det också hänt att folk kommit fram och frågat om min hund är den där duktiga västgötaspetsen som de hört talas om eller sett någon gång för länge sedan. Då blir man oerhört stolt, som uppfödare.
Under åren har domare i både lydnad och rallylydnad, berömt oss och sagt så fina ord som har gjort att jag växt som hundtränare. Tack! Allt detta är sparat i mitt hjärta!
Det är lätt att bli duktig och göra bra saker, med en sådan hund som min Kalle, vid sin sida. Den kemin vi hade tillsammans, den var fantastisk.
All denna lycka, har jag fått uppleva, tack vare min Kalle!

Otroligt populär var han också, av alla Lill-Tegarna, i kenneln. Också en väldigt bra kompis med andra valpar, oavsett ras.


Inget kunde få honom att svara upp ifall han råkade ut för någon bråkstake. Inte heller fanns det på kartan, att gå omkring och tycka han var störst och bäst! Han visade alla, att han inget ont ville. Han hade ett väldigt tydligt och bra kroppsspråk som alla hundar förstod. Bästa Kalle!



Självklart hoppades jag att Kalle skulle leva för evigt och att vi skulle ha många år kvar tillsammans, men de sista två åren har varit rätt kämpiga för honom på olika sätt.
Det är mycket som kan ställa till levnadsplanen.

Efter att ha upptäckt, under vintern 2014 och i början av 2015, att han hade problem med att kunna bajsa och när det i september konstaterades att han fått ett perenialbråck, så har det varit svårt att få livet att fungera bra för honom.

Kalle har alltid varit bra i magen och även väl musklad, förutom efter anaplasman 2014, då han tappade alla muskler och gick i kors med bakbenen!

Så trots att han nu fick mycket blöt mat, paraffinolja, rivna morötter och annat som skulle göra hans avföring lösare så har det ändå inte fungerat för honom. Avföringen har varit mjuk och bra, men den svängde in i den där fördömda fickan och det blev väldigt smärtsamt ändå, för Kalle.

Han har under en hel del stunder 2015, visat på depression de dagar då han haft extra svårt och fått göra många försök utan att lyckas.

När ens bästa vän kämpar förtvivlat, kommer in efter flertalet försök och är väldigt öm i bakdelen, har svårt för att sitta, ber en om hjälp, utan att du kan göra mer än att massera hans bakdel. För att han sen vill gå ut och göra ett nytt försök. Vid de värsta försöken så skrek han till också. När det också under många dagar sker försök, ca 10-15 gånger innan han var riktigt klar. Detta har då, trots en lösare avföring, ändå blivit värre i år!

Vid sina försök till att kunna göra sina behov, så slöt han ögonen, slickade sig hela tiden om munnen, hässjade, gnällde ofta och öronen var fällda. Det var jobbigt att stå bredvid och inte kunna hjälpa honom, men värst var det ju för Kalle!

Efter att ha pratat med försäkringsbolagets veterinär och även min veterinär där de berättat att det kan uppstå nytt bråck på samma sida eller på andra sidan även om man opererar, så beslutade jag att det inte skulle bli tal om att göra en operation på Kalle.
Även för att Kalle, nämligen var väldigt medtagen mentalt efter sjukhusvistelsen då han insjuknade i anaplasma. Fortfarande kunde han yla av separationsångest och all stress han kunde gå in i. Min lugna klippa till hund, var nu bara fläckvis som han brukat. Hans liv skulle troligen bara varit en spillra efter att ha fått genomgå detta. Jag ville absolut inte att han mentalt, skulle ha det så svårt under resten av sitt liv. Det var inte lätt att få honom så stabil, som han ändå hade blivit, efter sin sjukhusvistelse 2014.


Första helgen i februari, tog vi en promenad på ca två timmar tillsammans. Riktigt kämpigt hade han det och eftersom jag innan också fått rådet att försöka hjälpa honom med att skopa ut vid dessa tillfällen, så drog han sig ifrån eller slutade han försöka, för att springa vidare.
Då började jag nog på riktigt känna, att nu går det inte så mycket längre. Tror att jag under hela hösten mentalt försökt att förbereda mig på det som kanske komma skulle och nu så kändes det som om det var dags att göra det rätta! Nu hade vi försökt allt!
När tisdagsmorgonen kom, var det som om en röst bara sa, att nu ska du ringa till veterinären. Det är dags nu! Efter att ha pratat med dem och fått bekräftat att det var rätt beslut, så bestämdes det att jag kunde komma samma dag. Det var vackert väder ute. En fin dag, att sluta vår cirkel och vårt liv tillsammans.
När jag hade ringt veterinären, plockade jag fram hans favoritkex som han inte fått äta sedan vi fick beskedet om bråcket.
Vi körde en liten träning och tog en promenad. Jag hade med mig kameran och för första gången samarbetade Kalle. Han kunde helt plötsligt ha svansen i topp och dessutom munnen stängd! Det var precis som om han försökte göra sitt bästa för att jag skulle lyckas så bra som möjligt! Bästa motivet, men tyvärr inte en så bra fotograf!

De hade ordnat det så fint till oss, inne på rummet. Jag försökte vara den bästa skådespelerskan på jorden, men jag har en känsla av att Kalle alla redan under den jobbiga måndagskvällen, visste vad som skulle ske. Innan jag ens hörde rösten, i mitt huvud!!

Jag och Kalle, körde några korta övningar med bästa belöningen inne på rummet, efter han fått den lugnande sprutan. Sedan fick han sitta i mitt knä. Han blev mer och mer avslappnad och klockan 14.35 slog så hans hjärta sitt sista slag. Jag viskade till honom att jag hoppades att han då och då, ville komma på besök och tassa runt lite där hemma. Att jag älskade honom och att vi skulle ses igen.

Idag är det bara en vecka sedan han fick somna in, men det känns som en hel evighet sedan.
Just nu känns jag halv, det bara ekar lite tyst, tomt och ihåligt.   _ _ AM  _ _ _ _ _ R I N A!

Men jag vet, att han nu har det gott. Kalle har det säkert hur kul som helst, i himlens alla skogar och ängar, tillsammans med alla han känner!

BÄSTA KALLE, DU KOMMER ATT FATTAS MIG LÄNGE!


Idag var det årsmöte på Brukshundklubben!Då blev vi gratulerade för vår barometervinst 2015, i rallylydnad!En fin blomsterbukett, en buckla, samt både ett nytt års medlemskap och presentkort på Hjärsås jakt! Tack, så mycket, GB-BK!

18 kommentarer:

  1. Så sorgligt. Så fint skrivet. Och vilket fantastiskt liv Kalle hade.
    Jag beklagar verkligen.
    /Mari

    SvaraRadera
  2. Jag gråter när jag läser detta Carina.Styrkekramar till dig.Du och Kalle kommer alltid finnas i mitt minne som det fantastiska teamet som jag sett upp till...vilket härligt Liv ni har haft tillsammans det är när man läser detta som verkligen inser att Hunden är människans Bästa vän❤️
    Kram /Annelie ,Chippen o Loppan

    SvaraRadera
  3. Vackert skrivet,tårarna rinner nu.Stor varm kram till dig Carina.Vilket underbart liv ni fick tillsammans och ni var ett fantastiskt team.❤

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack Annelie!
      Stor kram till er också! Nu busar Kalle runt med Thyra igen!

      Radera
  4. Fina, finaste Kalle, åhh Carina, tårarna rinner, ni var ett fantastiskt team, många Styrkekramar till dig <3♡♡♡♥♥♥ Monica, Kotten o Janis

    SvaraRadera
  5. Känner djupt med dej.
    Stor tröstekram till dej i saknaden efter fina Kalle. <3

    SvaraRadera
  6. Beklagar sorgen efter din fantastiska Kalle. Sov gott fina Kalle.

    SvaraRadera
  7. Beklagar din stora förlust. Kalle var en härlig hund att titta på. NI har många fina minnen tillsammans. Sov gott Kalle.
    Fin text och fina bilder. Kram till er.

    //Ingrid och hundarna

    SvaraRadera
  8. Fint skrivet Carina. Kommer också att minnas honom. Nu har våra ulltussar fått ännu en kompis på andra sidan regnbågsbron. Vila i frid Calle.

    //Christer

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack!
      Där finns absolut, en hel del kul kompisar att busa runt och ha kul med!

      Radera
  9. Även jag (som normalt har svårt att gråta) sitter med tårarna rinnande. Minns fina Kalle. Minns dig med Kalle och den glädje som strålade runt er.
    En gång kommer ni att träffas igen och tillsammans gå över Regnbågens Bro. Många kramar.

    SvaraRadera
  10. Åh, Carina, kikade in här, det var ett tag sedan. Många känslor när man läste ditt inlägg. Tufft för Kalle, tufft för dig, er. Många kramar från västkusten och vår Lill-tegens Kristina Augusta som fortfarande skänker oss massa glädje! Bästa Tina. Den tuffaste uppgiften med henne nu är vikten. Efter livmodern togs bort är det än värre att få henne att hålla bra vikt. Men vi ger oss inte. Lättare vikt = mer fart och ork hos Tina. Kramar igen! Sara med familj!

    SvaraRadera