Tävling på Söderåsens BK

För första gången på länge, så var jag faktiskt bekymrad för min Kalle. Skulle han hålla ihop, fungera, svara rätt eller ...
Efter denna märkliga träningsvecka, där vi haft sådana missar och felsvar som aldrig den! Hur han har varit låg och trött. Inte känts som om han över huvud taget velat jobba alls, så är det ett under att det ändå gick så bra idag! Även när jag ser på bilderna, så ser han trött ut! Min lilla plutt!


Jag & Kalle, 99 p. Gun & Stumpan 100 p. Annelie & Bella 94 p.
Grattis! Bra jobbat tjejer!

Kalle har fått flera beteendeförändringar, helt klart, sedan han insjuknade i anaplasma förra sommaren och nu verkar han vara inne i en riktigt låg period trots att han inte uppvisar några sjukdomstecken som går att mäta. Tankarna går därför väldigt mycket runt i mitt huvud... Tex;
I bilen gråter han numera och kan inte koppla av ett dugg medan vi åker.
Väldigt stressad i många situationer och det känns inte längre som bara förväntansstress.
Tröttare både i huvudet och då även allmänt, när vi jobbar.
Väldigt mycket ljud och prat.
Låsningar i träningsmoment då han helt plötsligt inte tror att han kan röra sig alls... liksom fastfrusen...
Kalle "stänger av", i sitt huvud.
Ser ut ibland som om han tror att jag tänker "mörda" honom och får då väldigt låg profil.
Sovit mer och mycket hårdare.
Flåsar och gnäller, utan anledning mm.

Idag hade vi en hel del stress i bilen till tävlingsplatsen och han hade även det jobbigt när vi kom fram. Ofta har vi bara kunnat sätta oss ner och då har han tidigare stressat av, men idag fungerade inte detta utan jag testade att nästan lite kravlöst, bara få honom att göra något. Just idag fungerade detta bra. Han slappnade av och fokuserade på uppgifterna jag gav honom. Tog det väldigt lugnt och körde inte mycket alls utan bara lite kontakt och lekövningar.

I banan så märkte jag efter ett par moment att hans hjärna stängde ner sig i korta stunder, men jag kunde knäppa på honom snabbt igen. Ända tills vi var på moment 15 (301 - lämna 1 steg, kalla in) då gjorde han momentet, men när jag ber honom fortsätta tillsammans med mig till nästa moment sitter han kvar! Såg lite borta ut! Fick be honom igen och vi fick med all rätt ett avdrag. Då var verkligen hans hjärna i ett pausläge! Märkte också i honnören som var att ligga på höger sida, att han var helt slut! Ögonen kisade och han som brukar kika upp på mig då och då, såg verkligen inte upp en endaste gång under hela tiden vi var i denna. Tror han skulle kunnat ligga stilla där i många minuter till!
Helhetsintryck; Fin kontakt. Snyggt jobbat!

Stannade för en promenad i A3-skogen på vägen hem, men insåg efter ett par hundra meter att Kalle inte ville gå så himla mycket... tungan hängde som en lång slips, han flåsade, kändes sliten, så vi lastade igen och fortsatte hemåt.

Han följer så klart med mig när jag lämnar rummet och vill absolut vara tillsammans med mig, men han är såååå trött nu! Han höjer huvudet, ser upp, men ändå inte, liksom.

Just nu fokuserar vi bara för dagen. Vet att det kanske rätt som det är, faktiskt dags för en medicinering igen! Försöker mentalt förbereda mig om att det kommer att se ut på detta sätt framöver och att det när som helst kan ta en ände med att var på topp! Men inget av detta är alls viktigt. Viktigast är att Kalle kan klara vardagen på ett bra sätt.

Tack alla fina medtävlare och Söderåsens arrangörer, för all medkänsla, era frågor om hur Kalle mår och alla glada tillrop för oss. Det värmer! Ni är guld värda!