Yes... idag igen...

Idag kom solen fram och jag fick minsann träningslust igen... eller... det börjar närma sig en tävling!?!? Jag fick minsann i alla fall, tummarna loss och prioriterade träning med skyltar igen!!

Idag blev det en bra bana som Elisabeth Sterner designat. Första gången jag kör en av hennes alster. Ska villigt erkänna att latmasken i mig konstaterade att det var en bekväm bana att bygga för att jag kunde använda båda sidorna av en del av skylthållarna! Inte heller en massa konor som skulle släpas och det var ju bra när jag inte hade så lång tid på mig att få till en träning, en söndag eftermiddag.

Tog bort 2:a hindret och ersatte med konskick istället.

Bestämde att endast en banvandring fick räcka för min del och ingen "uppvärmningsträning" med Kalle heller. Sämsta möjliga föresatser för att lyckas, skulle testas.

Körde tre gånger i banan med godiskast till honom både vid konskick och backa ifrån. Även vid några sitt i position fick han belöning.
Första och andra rundan i samma handling, fast med ett skicka över hindret, istället.
Tredje starten i högerhandling, direkt efter målgång.

Det som blev lite "annorlunda" under dagens träning var:

• Kalle höll inte bästa linjen vid hindret och kom lite för långt in på min väg, efter hindret. (Får träna lite riktning en annan dag, så min högervändande hund inte kommer i vägen för mig).
• Kalle blev väldigt taggad vid apporteringen och "stegade" iväg, lite före mig. Körde flera växlingar allra sist, där han fick hålla föremålet både länge och i alla riktningar. Började med att träna, att även om jag säger fot eller här, betyder det inte att han ska lyfta på rumpan och starta! Helt enkelt vänta på att jag börjar röra på mig. Smart hund! Fattade detta efter två kommando och ingen start. Blir alltid lite full i skratt, när jag upptäcker att vid byte av sida så är det helt borta ur hjärnkontoret och vi står på ruta ett igen. Ny tjuvstart! Men det tog bara två gånger även här, så hade han förstått reglerna igen. Kalle fick sedan också både i backa vid sidan och köra olika vändningar på stället med föremålet i munnen. En koll gjordes så klart på rätt utfört moment på båda sidorna där allt nu satt som en smäck.
• På 270 knorren vänster, med Kalle i högerhandling, fick Kalle för sig att det kunde ju lika gärna vara båda vänd åt vänster. Så då ignorerade jag detta och tog en liten extra runda utanför banan, för en ny ingång med extra hjälp. Kalle upprepade sitt tänk och det blev en annorlunda övning igen. Då jag insåg vart det barkade, stannade/frös jag i rörelsen. Jag blev extremt övertydlig så han förstod att det var så här jag hade tänkt vi skulle göra! En ny runda, med ny ingång och med en väldigt tydlig hjälp tillsammans med kommandot igen. Då blev det rätt och lön utbetalades. Glad Kalle!
• Någon grad snett sitt (i mitt tycke) från riktigt rakt sittande framför, på frontmomenten. Men som blev bättre de följande rundorna. Kalle är bra på det sättet att han kan räkna ut när han har en chans att förbättra utförandet, om jag inte kommer med nästa kommando när det brukar komma. Dvs. när han inte fick ett sitt så justerade han rumpan pyttelitet och så gör han mikropauser där, för att se om något händer. Så när han då hamnade rätt, så fick han just det... ett rätt tillsammans med sitt.

 Det som jag känner fungerade bra var:

• Jag kunde hålla bra fokus på uppgiften.
• Min kroppsmedvetenhet höll ihop och jag gjorde mitt jobb.
• Bra träning på första försöket utan någon form av övningar innan start. Precis som jag vill ha det. Eftersom jag ofta tränar på oförutsett... dvs. jag måste starta innan jag trodde!
• Kalle hade bra fokus och en härlig arbetslust, som vanligt.
• Kalle har väldigt bra ork och håller ihop bra när vi arbetar.
• Trots att vi ändrat belöningsrutinerna från vår externa kexbelöning till både lek, kamp och mys, så har han köpt detta. Även om han kollar lite konstigt på mig ibland.

Under hela detta året har jag märkt att Kalle inte bajsar lika fort som han har gjort tidigare. Dessutom har jag sett att han både behöver eller vill göra ifrån sig oftare, men att det inte kommer så mycket varje gång.
För ca en månad sedan blev det riktigt akut, då han höll på i ca 2½ timme, skrikandes i högan sky, då han inte kunde bajsa.
Jag har under lång tid kollat om han var hård i magen, vilket inte är/var fallet. Också flera gånger i år kontrollerat hans prostata, vilket vi även har gjort under hans sista tre år, när vi varit på den årliga vaccineringen.
Men nu, då vi åkte in akut konstaterades att det igen att det inte var något fel på Kalles prostata. Men efter min påstridighet om var jag tyckte att min hund reagerade för beröring, fick veterinären på nytt undersöka Kalle. Hon hämtade även en kollega som också kände på/i honom. Det konstaterades då att Kalle har fått ett perenealbråck (som en liten ficka) ca 2 cm in på hans högra sida innan anus.
Vilket innebär att han behöver ha en så följsam avföring som möjligt. Därför vill jag nu kontrollera det han äter och nu får han bara äta rätt blöt mat, och har så gjort under flera månaders tid. Inga torra kex att knapra på som extern avslutningsbelöning, längre. Om, jag inte vet att han verkligen kommer att inta mycket vatten efteråt... vilket jag inte kan garantera.

Efter lite efterforskningar och tänk omkring detta bråck, som kan uppstå för att det antingen är problem med en förstorad prostata, hård i magen, eller att hunden har för svaga ländmuskler.
Jag började då fundera omkring detta med svaga muskler för att ...

1. Kalle har aldrig varit hård i magen, men däremot så var han väldigt försvagad i bakkärran när han kom hem från djursjukhuset för ca 1½ år sedan (anaplasma). Han gick liksom i kors med bakbenen. Så det var väldigt svårt för honom att hålla balansen när han skulle bajsa.
2. Läste dessutom att hundar som inte har en tung svans, inte naturligt stärker sina ländmuskler, då det inte blir så tungt att vifta på svansen.

Var nyfiken, så jag kollade efter statistik på västgötaspetsen på just denna typ av bråck., Fann att det i rasrapporten från 2004 ersatts 3 stycken liversättningar och 8 stycken veterinärvårdsersättningar, under en åttaårsperiod. Letade inte mer, utan jag nöjde mig med det. Ändrar ju inget för Kalles del.

Detta går att operera, men det är en stor operation som kräver en väldigt skicklig veterinär som utför den. Innebär att man skär igenom musklerna och lägger en av musklerna över bråcket, som sen sys fast. Det är också inte ovanligt att nytt bråck uppstår på antingen samma sida innan det gamla bråcket eller att det kommer ett på andra sidan.
Operationen med eftervård på djursjukhus kan variera från ca 4 dagar uppåt. Dessutom väntar en lång rehabilitering efteråt.

Efter att ha pratat både med veterinären som undersökte Kalle, samt Agrias veterinär om detta, bestämde jag mig för att det inte skulle opereras. För att;

• Kalle var i så dåligt skick mentalt, när jag hämtade hem honom från djursjukhuset förra gången. Då han var jättestressad och både ylade, samt inte kunde fungera normalt efter att ha varit hemifrån. Har sedan dess jobbat massor med honom för att han mentalt ska kunna vara där han nu äntligen är igen. Även om det långt ifrån är min trygga Kalle, så fixar han livet och jag har även kommit på sätt som förenklar för honom, när stressen ibland kommer.
• En operation skulle också betytt att jag hade behövt befinna mig vid hans sida hela tiden om jag ens skulle kunna tänka mig, att han kunde ha klarat detta trauma.
• Nu blir Kalle dessutom 10 år i december, vilket inte i sig är ett bekymmer, för han hade så klart kollats så att operation ens kunde vara möjligt. Men jag kan inte föreställa mig att Kalle skulle behöva genomgå allt detta och kanske vara så nedgången mentalt som han var efter förra vistelsen. Och då hade han ju inte den smärta som det skulle betyda med en operation. Alla muskeländarna skulle dessutom behöva hitta varandra igen. All livsgnista och att kunna vara glad i livet hade säkert försvunnit (tror jag!). Allt det som Kalle tycker är kul, hade vi fått avstå under ett bra tag framåt... kanske han aldrig kunnat komma igen och få ett bra/värdigt hundliv.

Så efter att ha sovit på saken, så kändes det skönt att istället fokusera på vad jag kunde göra för att det skulle kunna bli så bra som möjligt för honom.

Nu får han tillsammans med maten lite lactulos på morgonen, på kvällen lite rivna morötter och uppblött torrfoder som mosats.
Jag har också fått reda på hur jag ska kunna hjälpa honom om bajset svänger in i fickan och stoppar upp, så han inte ska få alldeles förfärligt ont.

Men den dagen det inte finns något mer jag kan göra för att hjälpa Kalle att leva ett bra hundliv, utan att utsätta honom för onödigt lidande, den dagen är en sorgens dag. Måtte det dröja länge till!